mest hela tiden. Stackars stackars familj. Att stå ut med mig just nu, jag förstår att det inte är jättekul, oavsett ålder och familjespecifik relation till nämnda stresshjärta.
Jag måste rida ut den här stormen. Jag var så oförberedd på att den skulle komma. Den ska inte komma när en får det man jobbat för och strävat efter. (Eh, har det kanske hänt förr, kära vän? Anas en liten underliggande problematik rörande förväntningar... på mig själv?). Den ska ju komma vid kriser, alltså ja, ni vet, såna där, kriser? Nej. Behöver ta en dust med duktigheten. Inte få panik av den krypande ångesten. Och hitta ett fokus där det finns lagom distans, till duktigheten och de faktiska kraven. Där det som är viktigt får plats. De närmast hjärtat, lusten och tanken.
Jag behöver konstruera en inre coach som kan påminna om kursen, hålla garden på plats när den behövs och värna känslan; hjälpa till att navigera. Jag känner mig som Bambi som snurrar runt med magen mot isen i en rätt vildsint piruett med oberäknelig bana. Vore fint att i stället få skrinna framåt med lugna smäckra skär över sjön, med siktet mot en mötande solbeklädd strand och solen i ryggen. Men var tusan har jag gjort av skridskorna? Och varför är de så gruvligt rostiga?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar