Nu är glada julen slut

Vi har firat i värmländska skogen. I 30 minus med snötunga skogar i alla vädersträck. Helt i avsaknad av julstress. Lilla familjen tog sig hit i onsdags, på tomma vägar, i solsken utan halka. Varje dag har kretsat kring en extra stunds vila, matpyssel, barnens lek och samtal över tekoppar, halvdruckna kaffekoppar och presentpapper. När Liten skulle somna på julaftonskvällen var det en salig liten som vilade huvudet på kudden. Som låg där helt stilla med tummen i munnen och tänkte tillbaka på allt som hänt. Och en lycklig mamma som låg bredvid och såg på då hon somnade.

Det har varit så fruktansvärt mycket denna december. Det är så extra av allt när man dessutom går och väntar på Lillis. Jag har så mycket att läsa och skriva, så mycket kvar att framförallt skriva innan jag kan börja fundera på att vila ordentligt och känna efter hur trött jag egentligen är. Lite till. Kanske var det därför julstressen aldrig satte in, den fick inte plats. Det fick helt enkelt inte bli stress av julen med. Behovet av fristad för själen. Men nu är den över... i alla fall för en som måste spendera övriga dagar fram till den 3e januari med att klämma ur sig text. Mycket text. Det finns inte mycket plats kvar då. Till blogg exempelvis, eller andra forum där ord och fundering annars hade varit på sin plats. Allt det där som händer omkring jag gärna stannat upp vid och funderat över, det orkar jag inte med nu. Eller, det får inte plats helt enkelt. Som att #prataomdet. Oavsett om jag hade velat prata själv finns det en hel det att prata ändå. Men nu, nej.

I morgon åker vi, och vet inte när vi kan komma tillbaka. Hit till stora familjen i skogen som det alltid är så vemodigt att åka ifrån.

I brist på tid och plats att själv fundera är det tur att det finns så många eminenta funderare där ute man kan fundera med. Niklas Hellgren, en människa med otroligt mycket att säga, säger det otroligt bra om att #prataomdet, och annat. Han skriver alltid för mycket och för långt, men med all rätt, även om det resulterar i att man inte orkar till punkt alla gånger. Vill bara säga det.

Vill inte hem. Vill bara stanna här och fortsätta tappa tråden, låta kaffet kallna i koppen, koka nytt och leta upp gamla tappade trådar från förr. Sova för lite och sova igen. Baka den där tårtan vi hittade i boken och pilla i håret, killa på foten. Vill inte att den ska ta slut nu, julen. Inte nu när den behövs som bäst.

Inutihicka

Lillis hade hicka idag. Ett litet litet men alldeles rytmiskt pick pick pick mot min ändalykt, inifrån. Under ett obeskrivligt tråkigt textseminarium. En intern påminnelse. Som en väckarklocka med ett alarm man inte kan stänga av.

En lång omväg till en jag respekterar

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit intresserad av berättelser. Få saker gör mig så upphetsad, exalterad, förundrad och lycklig som berättelser. Berättelser, oavsett form, litterära, verkliga, filmiska, bildliga. Oavsett hur de berättas, kan de förändra, påverka, förtrolla och föra bort, vidare till något annat. Jag är övertygad om berättelsers förmåga att förändra och störta omkull. Jag tror på berättelsers subversiva potential. Jag tror och jag längtar efter de där berättelserna som blir till upplevelser som för mig hän till något nytt. En känsla en insikt en åsikt en annan värld.

Med berättelsen kommer en berättare. Bakom berättelsen finns en berättare. I berättelsen finns också en berättare, synlig eller inte, allvetande eller med begränsad vetskap. Och det finns en väsentlig skillnad mellan de två, den verkliga berättaren skapar den andre, litterära berättaren, med olika mått av kontroll och distans. Men båda dessa påverkar i någon mening vår uppfattning om det vi läser. Den verklige berättaren finns alltid som koncept, någon man ibland kan tycka sig skymta mellan raderna, genom den litterära berättaren. Den verkliga berättaren står med sitt namn bakom berättelsen. Men med det inte sagt att distansen mellan den verklige berättaren och den litterära är kort eller obefintlig, den kan vara milsvid och omsorgsfullt konstruerad. Ändå finns skepnaden av berättaren där, som en undflyende skugga man som läsare sällan eller aldrig helt kan fånga. Men som nörd-läsare (Läs: undertecknad) gärna suktar efter sida upp och sida ner. Man läser varenda bok, kopplar ihop kopplar isär, samlar citat, tankebanor, liknande gestalter och porträtt, läser och läser och försöker samla ihop pusselbitar och skapar sig en idé eller i alla fall känsla av närhet till den där storheten vars berättelser man hänförs av. En storhet som i verkligheten är fruktansvärt långt bort och allt vi egentligen har är de spår berättaren valt att lämna efter sig, medvetet eller omedvetet.

Jag skulle säga något om Jonas Hassen Khemiri. Om hur det är så konstigt med en författare vars böcker jag inte uppskattar något särskilt, men vars person jag respekterar enormt. Det brukar liksom vara det omvända. man blir gripen av en text, man söker sig vidare och kärar ner sig fullständigt, så sätter nörd-läsandet igång och jakten på berättaren bakom är ett faktum. Jag har hört honom, alltså Khemiri, tala flera gånger, om sitt eget skrivande, om fiktion, om kultur och litteratur i olika sammanhang och det slår mig varje gång vilket skarpt intellekt han har. Jag har sett viss av hans dramatik, klart imponerad. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt än att han har all min respekt. Han skriver sånt här:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-ringer-mina-broder-1.1229545

Och med tanke på den harang som fick inleda det här är det en sån konstig känsla. Att respektera någon så, texten i DN är fantastisk, men samtidigt inte vara särskilt imponerad av hans böcker. Varför varför är inte hans böcker lika bra som han på något vis? Det finns ju uppenbarligen där i människan, i mängder. Säkerligen är det så enkelt att Khemiri velat skriva böcker jag inte velat läsa. Men jag går här och väntar på att han ska det. Att han ska skriva den där romanen med samma sting, kraft och eftertanke som i dramatiken och samma storslagna och orädda rättframma ton som i artikeln med samma intellektuella djup och ömhet han ofta ger uttryck för som talare. Den berättelsen kommer jag sluka och den kommer sluka mig. Kom igen Khemiri, gört bara gört!

Barnanekdot 105

-Mamma mamma jag vill ha två tofsar! ropar Liten och kommer springande.
-A, ok, vad vill du ha för färger då då?
-Lila.
-Ok.
Jag borstar, benar, sätter upp två lagom (a)symmetriskt placerade tofsar, medan Liten förväntansfullt tittar sig i spegeln.
-Så! säger jag, nu är det klart!

Liten ler och tittar, begrundar en stund och utbrister sen glatt,
-Jag ser nästan lite fjantig ut?!

Lagom trivial vardagsobservation:

Klippa naglarna i apelsintider. Så jävla dåligt drag.

Bli färdig, börja om, börja nytt

Nu är A på väg till skolan för sista gången, för att ta examen. Bli uppkallad på scenen och få sitt examensbevis överlämnat. För att hålla avslutningstalet inför lärare och studenter. Traditionen bjuder dock inte anhöriga på kalaset. Så jag och Liten, som hålögt snorar i soffan, tittar ut på snöfallet och blåsten och vinkar hejdå och önskar lycka till, medan Lillis kör runt som värst i magen. Undrar hur det ska bli. Möter glatt hans lyckliga småleende genom fönstret, ett leende som ryckt i mungipan hans sen i går morse, när den sista uppgiften skickades in och det blev klart att den blev examen nu, det rådde inget tvivel om att det skulle bli nu. Nu finns det en profession, ett yrke som är hans. Mäktigt att komma till avslut. Spännande att börja på nytt. Livet blir faktiskt annorlunda nu, även om ett jobb är ett jobb är ett jobb, så är ändå det här ett jobb, det som i alla fall ska bli ett jobb, som verkligen är hans. Inte bara ett han har. På det där viset som man bara har jobb för att man råkade gå förbi just då just där, när någon ringde och undrade om du kanske, du kan ju, har du möjlighet, du kanske skulle kunna fixa det här för du är kompetent och det här behövs och ja, vad säger du? Han har valt den här vägen, gjort jobbet och nu, alldeles snart, får han det på papper att, ja, jobbet är väl utfört och nu får du tillgång och tillträde till det här, välkommen in och lycka till på vägen.

Åh vad han har jobbat. Åh vad jag är glad, glad för hans skull. Och stolt. Älskling, nu är du klar.