Snårigt, snärjigt, snabbt, snurrigt

Det är lite mycket nu, har man någonsin hört den förr? Kört den förr? Mina ord sinar, som vanligt. Det finns bara nog för det absolut nödvändigaste, mest akuta. Som Litens feber som hängt i sen i fredags. Hur mycket, hur länge, hur dan? Det fanns tillräckligt för de möten jag varit tvungen att ha i alla fall, fast A egentligen inte alls kunde vara hemma med sjukling den här veckan. Det fanns nog med ord, men precis på gränsen. Sen sitter man där på bussen, på väg hem, utan lunch i magen tjugo över ett grå i ansiktet av hunger, med musik i lurarna och önskar att det kunde gå att utplåna måsten om man bara koncentrerade sig tillräckligt på ljudet. Man betar av ett måste i taget, och jag försöker febrilt inte titta längre över horisonten än bara till nästa måste, för att inte kvävas av tidsbrist.

Tappad tråd tar ton

Jag var tvungen att avbryta ett samtal igår, sådär mitt i tanken. Och nu när jag sitter här och donar med mitt, bläddrar fram och tillbaka i böckerna, skriver ned lösa funderingar och tänker halvfärdiga tankar in the making, så kom jag på det jag skulle säga precis innan jag var tvungen att gå. Det var en sån där tråd vi i samtalet lämnade lite i träda, lite bakom, för att samtalet helt plötsligt for iväg åt ett annat håll. En tråd med minnesanteckning att återkomma vid senare tillfälle. Tillfället kom bara aldrig.

Det jag skulle säga var, apropå om det förändrat mitt läsande att läsa göra vetenskap av (skön)litteratur och om det förändrat min upplevelse av skönlitteratur att läsa mycket vetenskapsteori och facklitteratur, att även om läsupplevelsen av teori och fiktion kan vara densamma för mig är det klart att ju fler upplevelser och berättelser jag tagit del av på det skönlitterära fältet så tvingas ribban hela tiden högre och högre upp. Det blir svårare och svårare att hitta texter som blir till sådana där upplevelser. Med det teoretiska är det lite tvärt om - ju mer jag lär mig av det teoretiska desto djupare kan min förståelse bli och ju bredare synfältet och ju häftigare kan erövringen av kunskap, av upplevelser, bli, även om man också där hela tiden höjer sin egen ribba. Men samtidigt är det ju så att jag är en sentimental, vek och blödig jävel, som vill bli förförd. Så blödig att när jag här om dagen efter moget övervägande och en lång värderande stirr i spegeln, lade The book of the new sun på hyllan på grund av min oförmåga att läsa sci-fi, och i stället läste första stycket i The sorrows of an American av Hustvedt, faktiskt var nära att börja grina. Jag skulle säkert kunna beskriva det med fina formuleringar om varför just Hustvedt och hennes berättande är så fantastiskt. Men i grund och botten är det nog så enkelt att till allt det svåra, tröga och komplicerade, det teoretiserade och de kvalificerade analyserna, så kommer det i slutänden också an på det som känns, på om det känns. På när det helt plötsligt händer något. För att det sker något högst personligt just då, inuti. Och det kan vi inte styra. Men vi kan vara öppna för det, eller inte.

Som läsare något defekt

I någonstans kring tre månader har jag jobbat mig genom Shadow and Claw i The Book of the New Sun av Gene Wolfe. Jag har funderat lite under vintern på att litteratur, som är en så stor del av mitt liv, har haft en så liten del här i bloggen. Gene Wolfe är svaret på frågan om varför. Jag skrev om att jag skulle läsa den här boken, ojoj, i början på februari. Om mina förväntningar. Neil Gaimans bedömning "the best novel of the last century", pressade ju upp dem något. Nu kan jag ju avslöja att hade det inte varit för den formuleringen hade jag aldrig tagit mig såhär långt. Aldrig. Och det är bara att erkänna, jag betvivlar å det grövsta att jag ens kommer att kunna avsluta den andra boken i detta så kallade epos. Men det som också står klart, är att en gammal klyscha väl beskriver situationen. Gene, det är inte du. Det är jag. Det är mig det är fel på.

Det är såhär. Jag förstår inte science fiction. Inte så att jag tycker att det är trist, inte tilltalas eller gillar det. Jag förstår inte. Jag kan läsa långa kapitel om gestalter i andra genrer utan att veta vilka de är eller hur de relaterar till huvudberättelsen. Långa parallellhistorier utan några som helst referenspunkter i tid, geografi eller storyline. Jag kan läsa berättelser utan direkt riktning, där läsandet mest är ett byggande av ord mer än någonting annat, där handlingen själv är sekundär om den ens finns där. Jag kan läsa om sådant jag inte förstår, sådant som är isärplockat och fragmenterat där historien tagits isär och man bara matas med bråkdelar av historien i en stigande förvirring och med ett stegrat "men åh hur går det ihop?!" Jag kan läsa ren fantasy, om påhittade ting, företeelser, artefakter och skeenden och ändå tro mig förstå berättelsen. Vad jag inte kan, är att läsa om ting, varelser och skeenden där man blandar science med fiction. Jag kan läsa utan karta, och i de flesta fall utan ordlista, men inte när jag läser science fiction. Sida upp och sida ner är det som att läsa en text med bläckplumpar för mig. Alla de här påhittade förekomsterna, som inte bryr mig i fantasy, förvirrar mig i science fiction. Och jag har försökt, jag har verkligen jobbat. Nu mer än någonsin. Och det är bara konstatera. Jag förstår inte. Och jag klarar inte av ovissheten.

Men jag vill. Jag ligger och lyssnar på A som berättar, om Arrakis och ökenplaneten. Om Pauls resa och ökenfolkets kamp. Jag ser en lärare bära med sig en Iain M. Banksbok och vill genast prata med henne, få veta vilka hennes favoriter är. För jag tycker det är så fantastiskt det A berättar, om The Culture och skeppen som kommunicerar. Om Noons böcker och filosofin, medvetandet, om fjäderdrogen och musiken. Om Gibson och Stevenson och cyberpunken. Åh jag vill. Men det går inte. Det går bara når det är A som berättar.

Att inte förstå, stör mig inte. Vanligtvis. Men i science fiction förstör det mig. Det är ett språk jag inte talar, ett tankesätt jag inte behärskar. Inte ens swingersgenren science fantasy, som Wolfe skriver, klarar jag. Tydligen. Inte ens när Neil Gaiman berättar att det jag har i min hand är det största, inte ens då.

Men, Gene. Det är verkligen inte du. Jag är ju trots allt läskunnig och ser kvalitéerna. Jag hör ju språket, de många berättarpositionerna och den eleganta prosan. Jag ser ju hur väl du byggt ditt universum. Jag anar hur intrikat protagonistens resa är och hur många berättelser i berättelsen du flätar samman. Hur skickligt du låter din berättare förleda läsaren.

Det är verkligen inte du. Det är jag. Jag är defekt.

Nya förhandlingar

Liten står på pianopallen och sträcker sig upp mot sitt påskägg.

Jag: - Nej, du, det blir inte påskgodis direkt efter frukost. (Klockan var kanske kvart över 8.)
Liten: - Men jag vill...?
Jag: - Ja, det förstår jag, men det blir inget påskägg nu.
Liten: - Men jag vill ha godis nuu...?
Jag: - Ja, men det spelar ingen roll nu, det blir inget godis.
Liten: - Men? hänger med huvudet lite.

Liten tyst en stund, tar sats. - Men min mage vill ha godis...?
- Ja, det förstår jag, säger jag igen, men det blir ändå inget godis nu, lägger jag till och försöker hålla mig från att le för mycket.

Liten tyst en stund till och tar sen i med förnyad energi - Men jag vill ha godis nuuu! säger hon med pipig röst och håller om sin mage för att visa att det nu är magen själv som tagit över debatten.

Det är lite svårt att hålla sig allvarlig i det här läget.

Och allt det där som kunde ha varit

Det är så många inlägg jag inte skrivit under denna påskhelg. Mest har de handlat om soliga dagar och lek. Om hur Liten blivit stor nog att cykla på sin trehjuling och hur hon älskar den. Om varma kaffekoppar i solskenet med en bok i handen medan A påtat i rabatterna och Liten lärt sig klättra i träd. Om hur vi struntade i babyrave för det var så ofattbart härligt där vi var så Liten kunde få fortsätta klättra på bergsknallen utanför vårt hus och vi kunde få fortsätta beundra hennes framsteg. Om hur fantastisk A är där han hänger i kronan på äppelträdet han beskär, och hur vacker där han står bland buskarna med jordiga händer och solglimtar i ögonen. Hur gott sol luktar i huden på dem man älskar. Ja lite så.

Hela världen är vit. I alla fall utanför våra fönster. Jag har verkligen hållit mig, hela vintern och har nästan lyckats undvika helt att blogga om snön, om kylan och det eviga eländets tid, men det här känns som en puck i magen. Det här är för mycket. Det här är för sorgligt. Jag känner mig bestulen. Jag är bestulen. Jag är en vissen tulpan som står i lite slemmigt brungrönt vatten.

Snälla snälla. Sluta snöa.