tisdag 30 mars 2010

Fritt fram för drömanalys

Jag drömmer sällan mardrömmar. Oftare sådana där som är mer åt det krypande obehagets håll. Där man vaknar svettig och tacksam för att det inte var på riktigt. Oftare segt och utdraget hot av något slag än full mardrömskonfrontation och hot till liv och lem.

I perioder av mitt liv har det där mer diffusa hotet inneburit att springa, för allt vad man är värd, utan att komma någonstans. Ett särskilt minne jag har är hur jag springer i djup sand. Sand som jag bara sjunker ned i, som det inte går att ta spjärn mot. Jag tar i allt vad jag kan och det spelar ingen roll. Ju mer jag tar i desto trögare blir det att ta sig fram. Nåja. Det är väl kanske inte jättesvårt att lägga i en psykologiserande växel och tänka i banor av maktlöshet, prestationsångest och att känna sig jagad i allmänhet i sin livssituation, bildligt talat. Men så till nattens utflykt. Jag drömde att jag helt plötsligt insåg att jag ju inte kunde ta ut min universitetsexamen förrän jag kompletterat alla mina gymnasiebetyg och tagit min gymnasieexamen. Jag hade helt förträngt det bara. (Snacka akademikermardröm?! man ba *himlar med ögonen åt mig själv*.) Och till min ännu större förskräckelse inser jag att jag bara har betyg i ett enda ämne, svenska, och är tvungen att läsa om hela gymnasiet. Mattan bara dras under fötterna på mig.

Jag vaknade svettig och stel efter att ha drömt detta utdraget och till och från under ett helt morgon uppvaknande med Liten snoendes och bökandes hit och dit. Vaknar och är helt stressad en stund innan det går upp för mig att det faktiskt var en dröm. Vad trött man blir på sig själv, var min första reaktion. A garvade högt och roat, med all rätt, när jag berättade. Man kan ju inte annat än skratta lite?

Och samtidigt har drömmen legat där i bakhuvudet hela dagen, vad är det jag försöker säga mig själv?

söndag 28 mars 2010

Senaste nytt, psykos nästa?

Min kropp är skengravid. Inte så att den vill må illa, eller att jag är extra rund om magen (eller nja...om sanningen ska fram så kanske, men definitivt inte barnrelaterat...), att jag känner konstiga lukter eller är trött. Nej, kroppen har slagit på stort. Jag känner rörelser i magen. På riktigt. Sådana där tidiga mini-bebis-fisksnärtiga små dunk-dunk inifrån. Detta måste rimligen vara någon slags nervryck i tarmarna, för jag är inte gravid. Men det lilla rycket är placerat precis sådär långt ner i magen, lagom i mitten. Det känns precis exakt så som jag minns det. Det är ju bara det att det inte är Det, snarare typ gas. Man ränner runt och donar sådär som man gör, då känns det inte så mycket. Så sätter jag mig, då kommer det tillbaka.

Jag har hållit på med detta sen jag gick upp i morse och är vid det här laget helt psykad, fast jag Vet att det inte är bebis jag har i magen. Men kroppen reagerar som att det är det, signalerna går varma till hjärnan och varje gång jag känner av det är den första tanken liksom -hej! medan den andra är -men lägg av nu!

Jag har ägnat hela dagen åt att förklara för mig själv att jag har gaser eller nervryck eller hallucinationer i allmänhet. Sen kom syster och berättade i förbifarten att vår goda mor blivit gravid med tre av oss fyra medan hon ätit p-piller. Jaha, det hjälpte.

Markerar denna dagen i almanackan som dagen då psykosen möjligtvis bröt ut. Jag tror han heter Jens. Han som inte är där.

lördag 27 mars 2010

En stor Liten på uppdrag i regnet

Jag står i fönstret och tittar ut över snö som sakta, oändligt sakta, regnar bort. Alldeles strax kommer Liten runt hörnet. Hon ville följa med storkusinerna ut till djuren. I ett kort litet lämmeltåg kommer de traskande fram om husknuten, Liten så stor, tillsammans med de äldre kusinerna. Hon bär en bytta med matrester som ska till komposten. Alla bär de varsin bytta, två till hönsen och två till komposten. Största storkusinen går först. Högtidligt och koncentrerat går min Liten där med sin bytta. Hon stannar och ser stilla på när den största storkusinen fyller på nytt vatten till kaninerna, ställer försiktigt sin last på maken framför sig, så hon verkligen kan studera den äldre flickans sysslor, så att hon ser.

I lånade regnkläder och med stolthet i ryggen traskar hon runt där ute med de stora. Ute själv utan vuxen, ensam med storbarna. Och jag kan inte slita mig från fönstret. Inte på grund av oro, utan för att det är så fantastiskt att få se henne utifrån. Som hon är i världen utan mig. En hel liten egen människa.

fredag 26 mars 2010

Med locktång och skakiga knän

Jag har precis fått locka håret på en åttaårig flicka inför hennes första disco. En spänd och förväntansfull flicka i ny tröja och scarf.
-Jag har aldrig varit på disco, sa hon tyst under luggen, knappt hörbart över locktångssorlet. Hårsprayen låg tung i luften.
-Känns det spännande? frågade jag. Hon nickade.
-Hur är det på disco?
-Det brukar vara ganska hög musik, började jag, och så en kiosk. Och så brukar man dansa, la jag till. Men sen tog det stopp.

Allt det där om att inte få dansa, inte bli uppbjuden och känna sig som en enda i världen som inte fick dansa tryckare till Stand by me, om hur pojkarna började jagas i stället för att göra discoaktiga saker medan de flickorna som inte hade någon att dansa med fnissade och vände ryggarna till i hörnen. Att känna sig fel, i fel ålder, i fel kläder, på fel ställe och att inte höra till. Om skratt och danssteg som blev för höga, för vågade och för mycket av bara farten. Om känslan av golv som tippar och glider under fötterna medan man febrilt försöker dansa som de andra till musiken och ens insida känns som öppet böljande hav. Om känslan av att vara för stor, för gammal, för liten och aldrig aldrig riktigt ha en plats i samspelet de andra tycks ha. Om det sa jag inte så mycket.

-Du är jättefin, sa jag, medan hon beundrade sig själv i spegeln med förundrad min.
-Ha så roligt! la jag till, lika mycket för hennes skull som för min när hon lite stelt småsprang mot dörren. Hon hörde mig nog knappt.

Jag hoppas hoppas hoppas. Att hon inte är jag.

Om grader i helvetet

Vi är i skogen igen, vi tog vårt pick och pack och drog. Innan jag på allvar börjar njuta av att vi är här måste jag rensa ut en eller annan fundering jag hade under veckan och på vägen hit.

Jag, precis som många andra just nu funderade rätt mycket på det som pågår kring historien i Bjästa. Snacka om från bad till worse. Hur skolan och kyrkan och samhället än vrider sig på kroken nu har jag svårt att se hur det här kan få något slags bra slut för någon inblandad. Men det får det väl aldrig i och för sig. Det var fel från början, men hur samhället runt omkring sen beter sig visar ju ganska tydligt att det där som var fel från början har ett mycket större sammanhang som är minst lika skruvat och infekterat. Jag kan inte reda ut för mig själv vad jag tycker är värst, att en flicka, sedemera två flickor, har våldtagits eller att ett helt samhälle sen vänder henne ryggen? Och dessutom sluter upp kring pojken och faktiskt vänder sig mot henne/dem?

En annan fundering på samma spår hade jag i veckan. Jag zappade förbi ett inslag om svenska hollywoodfruar. Jag har inte sett det här programmet, men bara inslagen om får en ju att vilja dö. Om det är sån här mänskligheten är eller blir eller kan va, då vill inte jag. Det äcklar mig att dela art det det här. Men igen, jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker är värst. Att det finns människor som är såna, som svenska hollydoodle-tanterna, eller att det finns en marknad för att visa tvprogram om dem?

I förrgår öppnade jag Metro för första gången på flera år. Det skulle jag inte ha gjort. Man rapporterade bland annat att forskare i Toronto kommit fram till att människor som köper etiska produkter, typ rättvisemärkt, är mer omoraliska. De ljuger mer till och med. Detta har man kommit fram till genom att låta två grupper människor, såna som handlar respektive inte handlar etiska varor, först få göra det, över nätet. Sen har deltagarna fått uppge hur många prickar det finna på vardera sida om ett streck. De som överdrev - uppskattade sämst, visade sig vara de som också handlade etiska varor, ergo - de jävlarna är mer benägna att ljuga. Antingen har Metro missförstått å det grövsta och utelämnat någon högst väsentlig del av resonemanget, eller så är det någon på University of Toronto som fått en puck i huvudet.

Det är de här nyheterna en av Sveriges största dagstidningar väljer att skriva om, och det är det här vi läser. Det är det här vi tittar på. Och det är tydligen såhär vi gör.

Så vi drog och nu sitter vi här ute i skogen. Jag hoppas på rening, på att den gångna veckans funderingar och allt mer hopplösa avsky för människan kan regna bort och att jag ska återvända fylld av energi att förändra världen.

onsdag 24 mars 2010

Heads up

Sen kan man ta av sig sina tre dagar gamla 30 dagarslinser, tvätta dem och lägga dem i linsburken. Och sen kan man gå därifrån. Utan. Att. Fylla Burkjäveln. Med. Linsvätska.

...

tisdag 23 mars 2010

Jo, det är sant

Liten som just satt sig framför yoghurtskålen, öser på müsli och ber om ett glas vatten. Hon skopar upp en stor sked, omöjligt översvämmad och droppande. Slukar den hungrigt, tuggar omsorgsfullt.

- Vilken god müsli du har gjort mamma!
- Åh, tack! Vad snällt sagt, svarar jag och känner mig mjuk och lite luddig inuti.

Det var morgonen, sen på förmiddagen gick vi på Astons stenar på Teater Pero. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta oss en dag. Stjäla till oss en dag från plugg och dagis och leka själva. Liten lekte hopplekar i trappan på Pero innan det kom för mycket folk, då kröp hon ihop i mitt knä. Hon satt som sen som ett ljus hela föreställningen igenom och kröp ihop intill mig med tummen i munnen när slutet närmade sig. Hon fick klappa stenarna efteråt och gav sig på att prata med självaste Aston. -Jag har också stenar hemma, upplyste hon skådespelaren om. Hon är världens finaste min Liten.

En dag som börjar så, borde inte kunna bli annat än bra. Och nej, precis. Det har varit såhär bra, hela dagen. Så himla organiserat skolk, meningsfullt skolk dessutom. Det rekommenderas varmt.

måndag 22 mars 2010

Dagens samlade dialog:

C:a 08.00, Pressbyrån, centralen
Jag: -En stor te tack!
Annan människa: - 20 kronor.
Jag. - Tack.

C:a 08.40, på tåget utanför Stockholm
Konduktören: -Biljetterna tack!
Jag: ...

C:a 09.30, på tåget mellan Norrköping och Linköping
Jag: -Ursäkta mig, får jag komma förbi dig (med sikte på den släckta toaskylten)?
Annan människa: ...

C:a 12.00, Växjö station
Jag: -Ursäkta, hittar du här?
Annan människa: -Nej, jag kommer inte härifrån.

Jag: -Ursäkta, hittar du här?
Annan annan människa: (tvekande) -jaaaaa?
Jag: På vilken sida järnvägen ligger teatern, Växjö teater?
Annan annan människa: - (pekar med hela armen) Däråt!
Jag: - Tack!

C:a 12.10, Växjö teater
Jag: - Hej, jag kommer från Stockholm, från **********, har ni blivit informerade om att jag skulle komma idag och se föreställningen?
Andra människor: -Jaha, vad trevligt! (i kör) Då har du ledigt en timme, kom till strax innan ett, så kan du smita in och sätta dig längst bak!
Jag: -Tack!

C:a 12.20, lunchhak
Jag: En fisksoppa tack! Kan jag äta i baren?
Annan människa: -Ja, varsågod.

C:a 12.40
Jag- Får jag betala?
Annan människa. -110 kronor.
Jag: -Tack!

C:a 15.20, Pressbyrån, Växjö station
Jag: -En stor te tack!
Annan människa: -20 kronor!
Jag: -Tack!

C:a 16.50 på tåget mellan (tror jag) Nässjö och Mjölby
Jag: -Ursäkta mig, får jag komma förbi?
Annan människa: ...

Ja, utöver ett par tre smskonversationer med A och ett kort samtal med Bästavän, så är detta dagens samlade sociala interaktion. Mycket "Tack!", dagens mest frekventa ord. Jag kände mig lite ensam runt 16-snåret, då var det långt hem. Men Kräket II var ju nyfylld med oanat från A, så det löste sig. Dagens highlight var ett antikvariat på Västergatan med det passande namnet Antikvariatet i Växjö. Det var fullständigt ohämmat bokkaos och fantastiskt trevligt. I övrigt bar kanske inte dagen på så stora upplevelser eller överraskningar. Sverige är otroligt fult just nu, det är det mest illustrerande jag kan säga. Töande snö under mulen himmel genom skitigt tågfönster. Inget bestående intryck. Det tackar jag för, att denna dagen inte är något jag behöver minnas så särskilt.

söndag 21 mars 2010

Förfärande många timmar på tåg

Japp det är prospektet för min måndag. Men det kanske inte är läge att klaga, det är ju trots allt någon annan som betalar.

Har få ord över just nu, måste fokusera på andra ord som såna man skriver arbetsansökningar med. Det är döden tråkigt och gör alltid min tillvaro pressad, den allmänna stressnivån höjs genast några snäpp. Det är lite som att omgivningen helt plötsligt blivit ett spegelrum och så fort man tittar upp från det man har för händerna står det någon i spegeln och mimar "skaffa dig ett jobb! nu! ring alla, gräv under alla stenar, du måste skaffa dig ett JOBB!" Jo, jag blir onekligen lite stressad. Jag vill verkligen inte hora för ett vårdjobb jag antingen inte är kvalificerad för eller ett som man inte kan vara för okvalificerad för. Och service alá café/restaurang, den koppen har jag druckit ur. När ens spontana reflektion på gäster är -Var ni tvungna att gå just hit, det finns ju hundra andra ställen på gatan ni kan gå till?! då vet man att man jobbat färdigt inom den branschen. Och att dessutom bli tvingad att jobba från maj till september, har testat det, att jobba hela sommaren och julen och pluggat heltid resten av året. Det funkar inte för mig. Inte så att jag bara inte gillar läget, att aldrig va ledig, det går att leva med. Kanske inte med barn i och för sig, eller i allra högsta grad, skulle jag nog snarare säga, men i alla fall. "Funkar" kanske är ett dåligt ord, "klarar" är bättre. Jag klarar inte det. Jag har provat, jag gick sönder.

Nej, tänk att få ett sommarjobb man faktiskt vill ha. Kanske ett man till och med får på meriter, som sin utbildning till och med?! Det vore något det. Det kanske är värt att tråckla ihop ännu en ansökan för. Kanske.

Jag bad om ett gudsfinger här om dagen. Jag insåg sent på kvällen dagen efter att jag nog fick det också. Det är förstås en fråga om tolkning och om vad man väljer att se, slump ligger ju nära till hands också. Men gudsfingrar känns liksom lite roligare. Man känner sig lite viktigare på det viset.

Jag ska spendera i princip 12 timmar på tåg imorgon och min iPod, Kräket II, är fylld med dålig musik. Inte dålig egentligen, bara sån musik jag helt plötsligt inte alls vill lyssna på. Ens musiksamling kan verkligen bli så förbannat avtändande och dassig ibland. A brukade då och då på den gamla goda tiden bränna skivor till mig, av blandbandstyp. Nu sitter han och räddar min dag imorgon. Han fick fria händer med Kräket II. Det kan nog bli rätt trevligt med 12 timmar på tåg ändå.

onsdag 17 mars 2010

Att välja rätt, vilket larv

Jag har gått ner mig i välja-rätt-träsket. Jag går runt och funderar på hur jag ska läsa vidare efter det att jag tar min grundexamen i vår. Jag hade två alternativ, velade, funderade, velade lite till. Tänkte det kanske kunde vara bra att prata med någon insatt människa på Universitetet, så jag haffade min handledare och ställde trevande frågor om magisterkurser och masterprogram. Fick trevande och svävande svar, om än fortfarande Svar. Det lättade en stund, det blir bra tänkte jag. Min handledare påpekade att till syvende och sist ska man ha lite tur vad man än gör och man måste tycka det är roligt och gå lite på lustprincipen. Det går ju inte att Välja Rätt, jag vet det, det går bara att välja och göra något av sitt val.

Så var det bättre ett tag, ända tills fler alternativ dök upp på arenan. Jag stöter och blöter mina alternativ, fram och tillbaka och väntar på att den berömda klarsynthetens pollett skall ramla ned. Att ljuset ska tändas och hästarna trava in och ställa sig på plats i stallet. Jag väntar och väntar. Vrider och vrider. Börjar känna att universum nog börjar tröttna, Jag börjar tröttna, så pass mycket på den här välja-rätt-harangen jag drar om och om igen att jag snart kommer bli stum, döv eller alternativt lam.

Och samtidigt, andra dagar, känns det ljust. Då känns det som att jag kan något, till och med är riktigt bra på somligt och att framtiden går mig till mötes. Det kommer bli bra det här! Om jag bara kan välja, och jag har ju så mycket att välja på! Jag kan välja vad som helst! Det ligger där framför mig, livet efter valet, som en välkänd ask chokladpraliner, alla goda, bara med okänd kryddning på nougaten. Jag gillar ju choklad, vad är problemet? Jag är ju fri att välja och vraka?!

Det ligger något i just idén om det det där vrakandet och alla dessa alternativ, de jag borde vara tacksam för och de som skall göra mig friare, göra mitt liv späckat av möjligheter. Tanken på alla dessa alternativ gör mig inte friare, de gör mig fruktansvärt låst. Jag är låst vid momentet att välja. Ju fler alternativ desto mer avgörande framstår själva valet och att Välja Rätt blir momentets mål och hela syfte. Helt plötsligt handlar inte detta val om något jag väljer, en kurs, en inriktning, ett intresse, utan om valet självt. I stället för att se mot vad det är jag väljer och vart jag ska när jag har valt, upptar valet hela mitt synfält. Som att valet i sig vore det viktiga.

Jag är så trött på det här, snart drar jag lott. Det värsta är bara att jag aldrig kan hålla mig till sådana beslut, jag ändrar mig bara. Och då inte bara en gång. Men jag kan kanske försöka fundera på vad jag skulle göra med den där inriktningen jag potentiellt skulle kunna välja, i stället, och försöka bypassa själva valet. Vad skulle jag vilja göra för studie om jag valde ditt eller datt till exempel? Då kanske valet träffar sig självt utan att jag behöver lägga mig i? Annars kanske jag kan leja någon som myndigt bara säger åt mig vad som är rätt?

Var är Guds finger när man behöver det som bäst?

måndag 15 mars 2010

Stunder då man förbannar barnomsorgen

Hämtar Liten på dagis vid tresnåret som vanligt. Liten berättar om sin dag, hur hon lekt och med vem, att hon samlar vatten i sin hink med sin spade till grytan som hon och parveln bredvid kokar i lekstugan en bit bort. De har haft samling idag och sjungit "en liten båt, blir ofta våt..." och lagt pussel, men hon har inte målat, förklarar hon bestämt. -Mamma jag är blöt om fötterna, säger hon då vi tar av galonisarna. -Mmm, ser det, svarar jag. Det är ju trots allt sjöar av vatten över mer eller mindre hela gården. -Vill du bjuda mamma på fika? frågar Litens ena fröken. Föräldrafika. Just det. Det är bara sätta sig och fika. Efter ett glas juice och en och en halv kaka vill Liten gå hem. Skönt, tänker jag och ursäktar oss. -Vi har haft en så bra dag idag, säger fröken innan vi öppnar grinden, men en tråkig sak har hänt. Ett av de yngre barnen har kaskadkräkts.

Världen fryser. Tanken börjar snubbla framåt, jag drack te, jag åt kaka, Liten ser hängig ut, trött, vill gå hem tidigt från fika ville inte ha mer kaka NÄR SKA VI KRÄKAS?!

-Fast vi vet ju inte om det är magsjuka, lägger hon till.

Ehhh...? Det var ju bara gå hem och vänta.

söndag 14 mars 2010

Är det ett tecken jag fått?

När det lider mot påsk drabbas jag ganska ofta (läs jämt) av lust att sjunga storverk med orkester. Det hör liksom till, precis som att jag drabbas av enorm lust att sjunga requiem runt allhelgona. Har man sjungit klassisk kör, har man troligen någon gång gjort det i en kyrka, och då har man fått en ganska god rundtur i kyrkoårets högtider. Man har en eller annan passion till påsk, stabat mater till långfredagen, jubilate till annandagen, requiem till allhelgona och en enorm uppsättning advent och messias, ceremony of carols och annat julrelaterat till krubban, ottan, osv. Det är ofrånkomligt. Varje högtid kommer med sitt soundtrack så att säga. Det är så pass att många inbitna korister aldrig någonsin kommer i stämning för någon som helst högtid alls utan att få sjunga ett visst specifikt verk. Detta helt oavsett den religiösa aspekten av kyrkoårets högtider.

En av mina största musikförälskelser som liten var Pergolesis Stabat Mater. Om modern som vakar, väntar och lider med sin son som sakta dör på korset. Stycket är skrivet för sopran, alt och orkester, år 1736. Nu uppförs det oftast med solister, dam/flickkör och stråkorkester. Pergolesi dog, precis som många andra storheter tidigt, vid 26 års ålder. Jag vet inte hur många gånger jag sjungit det här stycket till konsert, eller hur många timmar jag repat det. Jag kan långa delar utantill och känner stämmorna utan och innan. Det är något av det vackraste jag vet.

Det är snart påsk och helt obegripligt (?) fick jag plötsligt en extrem lust att lyssna på just Stabat. Jag var tvungen att avbryta läsningen i veckan för att rota fram mina noter och sjunga igenom vissa delar helt ensam hemma i vardagsrummet. Två dagar efter att jag satt och gal i hemma stötte jag in i en gammal körkompis, en jag ofta sjungit just Stabat Mater med. -Åh! vilken StabatMatercraving jag har! sa jag. -Men vi behöver verkligen sopraner på långfredagen, sa hon, det är ju bara höra av dig, du kan ju hoppa in bara för just det här! Här någonstans började jag fundera på det här med tecken, man måste ju fråga sig om det är något som universum försöker få sagt? Om man är lagd åt det hållet vill säga, annars kunde man ju bara förundras över sammanträffandet.

Jag funderade lite. Kände efter. Vill, mm, jag vill verkligen. Men det tar lite emot, det finns nämligen vid sidan om själva musiken också en gammal korist/dirigent-relation jag skulle behöva konfrontera om jag skulle skicka ut en förfrågan om att vara med. Men det kanske är dags för det med? Precis som att det är dags att fira långfredag snart.

Så läser jag nu att den klassiska musikvärlden firar Pergolesis 300årsdag under 2010. Det känns ju lite som spiken i kistan. Det är nog bara att bita ihop och lyfta luren och be en liten bön att vatten flutit under bron.

tisdag 9 mars 2010

Note to self

Blogga inte när du bara är sur, grining och Det Dåliga Humöret har dig i sitt grepp. Det riskerar att bli ganska otrevligt.

Det jag ville säga igår var att jag tycker det är lite dubbelt det här med kvinnodagen. Om dagen ägnades åt att verkligen problematisera och synliggöra kvinnors underordning och de orättvisor som fortfarande världen över styr det sociala livet, både kvinnor och mäns, då vore det en dag att engagera sig i, med allt vad man var värd. Sen kunde man fortfarande fundera kring rimligheten i att "fira" En Dag om året, men i alla fall. Men det jag tycker känns så skevt är att dagen ofta används, i alla fall rapporteras kring i media, ur ett mer bejakande perspektiv. Man berättar hur mycket bättre det ändå blivit, för att sen visa bilder på främst kvinnor som på något sätt visar sitt stöd för andra kvinnor som har det sämre. Och det är förstås toppen, stöd behövs, men det känns så futtigt i det stora perspektivet. Här ska kvinnor gå runt på stadens gator och vara glada och nöjda med "sin" dag, men samtidigt peka på kvarvarande orättvisor i världen. Tänk om manliga företagsledare i stället gick ut och berättade om hur de dagen till ära har behandlat sina kvinnliga anställda lika som de manliga, hur kvinnorna just i dag på deras egen dag har fått lika stort utrymme att tala och bli lyssnade på. Det vore något det, eller inte.

Mitt problem är att jämställdhet handlar för mig om så mycket mer än att få lika lön för lika arbete, vilket vi inte ens får. Och att då "fira" en dag om året känns för mig som att klappa mig själv på huvudet och säga - Ja men tänk ändå, vad bra jag har det, ändå. Det blir för mig att tacka för brödsmulor, och det har jag fått lära mig som tjej att man inte ska.

måndag 8 mars 2010

Lokalt kvinnorelaterat gnäll

Innan jag hade hunnit vakna ordentligt i morse fick jag ett sms, ett "Kampen går vidare - grattis till dig och Liten på Kvinnodagen!"sms. Just det, tänkte jag, log lite, kvinnodagen, 100 år och allt. Dagen gick, jag läste läste läste, tog en och annan bloggrepa, läste tidningen lite och ja, internetförströdde mig, kvinnodagen kvinnodagen kvinnodagen, överallt utom i min bok. Åt lunch, lästelästeläste lite till. Läste färdigt. Solen sken, det droppade från taken och jag var klar i tid, hade till och med tid över. Drog på mig tjocktröjan för att ta en promenad. Då läste jag om barnet som lyfts ur sin vagn och begravts under 20 cm snö. Hjärnblödning, härdsmälta, hat. Det vore kanske bättre om människosläktet bara utraderades i alla fall, det är så vidrigt att jag saknar ord. Så vidrigt att jag mot mina principer ändå kände att dödsstraff vore det enda rätta, så blir det när jag tänker med magen i vissa lägen, och en historia som denna bypassar hjärnan alla gånger.

Tog mig ut. Det var vår ute, luften var liksom blöt, inte kall, fuktig och ljuvlig, humöret steg. Helt plötsligt fylldes jag av tillförsikt, våren kommer faktiskt! Studierna går bra, resten av terminen kommer bli hur bra som helst med praktik och bra samarbeten. Framtiden såg ljus ut, våren kändes i hela kroppen, solen i ansiktet. Så blev jag helt plötsligt skälld på, över telefon, inte med meningen, men någons stress gick helt plötsligt ut över mig. Så vred sig stigen över fältet, jag fick solen i ryggen. Det Dåliga Humöret gled in som en kladdig dimma. La sig stilla och tillrätta, kletade fast. Gick hemåt som ett åskmoln, sakta duggandes galla.

Middag. Fortfarande sur. Kvinnodagsnyheter. Det är kört nu, men jag skulle vilja känna lite pepp! Allt jag tänker dock när Bengt Magnusson berättar om hur kvinnodagen firats och uppmärksammats är att det är ju bara skit med alltihop. Här sitter vi fånigt nöjda svenskar och klappar oss på axeln för att så mycket ändå blivit så mycket bättre. Jag vill på något vis, som sagt, ändå känna lite pepp, lite entusiasm, lite - ja, kampen går vidare, i allas liv på sitt sätt! Men jag gör inte det, det är stendött i ådran. Det finns bara cynism och gnäll och hårda ord, som -grattis! du har fått en dag av årets 365, vad ska du göra med den? Bränna din bh eller raka ditt huvud och känna dig stark? Baka muffins och känna dig stolt över ditt förkläde och dina självständiga moderna hemmafruval? Förklara en gång extra att vi valde att jag skulle vara hemma mer för det funkar bäst för oss, just nu? Gå en parad genom Stockholm och visa ditt stöd för utsatta kvinnor på andra sidan jorden och känna dig god?

Samtidigt så vet jag att det är viktigt, vi måste fira och manifestera, vi måste minnas att vi står här i dag för att en mängd människor kämpat i århundraden för kvinnors rätt och lika värde. Det är viktigt att minnas och förstå hur vi kommit hit. Men det är något som rimmar illa. Det är något som känns surt. Som att alla de goda intentionerna med denna viktiga dag på något sätt riskerar att härskna. Det finns något så dubbelt i att fira kvinnodagen, på samma gång som det förhöjer så förminskar det. På samma gång det synliggör så döljer det. Jag vet inte om det är Det Dåliga Humöret, men det funkar inte för mig idag. En helt vanlig dag utan Det Dåliga Humöret hade jag hejat på tjejen som rakade skallen och brände bhn, och hon som bakade muffins och kände sig stolt över sina val. Jag hade diskuterat förstående med tjejen som var hemma mer än sin partner om svårigheten att leva upp till sina principer, och jag hade själv gått en parad genom Stockholm för att visa mitt stöd och jag hade nog handen på hjärtat känt mig som en lite bättre människa.

Det är Det Dåliga Humöret, mest, jag vet det, fortfarande sur. Men 100årsdagen - inte min dag.

En highlight, icke att förglömma, är dock detta. Heja dig Frida Gro! Tjejjouren är ett så förbannat bra initiativ. Det finns hopp (till och med i min härskna tillvaro).

söndag 7 mars 2010

Bedside

Jag vaknade av att jag fick två små kalla barn som kröp ner i sängen tjugo i sju i morse. Jag och Liten har spenderat helgen hos min ena syster och hennes familj. Fyra alldeles iskalla små fötter med tillhörande sprattlande ben bökade runt och mysade sig tillrätta, för lekpaus i min säng. Medan jag låg där och desperat försökte hålla fast i mina sömndimmor bland alla små små kalla kroppsdelar som trevade runt, utspelade sig följande meningsutbyte:

Litens kusin (4 år): -När jag blir stor och gifter mig med min pappa, då får jag örhängen och blir prinsessa!

-Mhm, svarade jag. Någon lös tanke om Oedipus svepte genom sömndimman.

Liten var tyst en stund, svarade sen: -När jag blir stor och gifter mig med min mamma, då blir jag KUNG!

(Genusådran i mig jublade.)

fredag 5 mars 2010

Så har man sett Alice

I kväll var det meningen att jag skulle fira födelsedag på lokal. Fin lokal dessutom, med klart beryktad mat. A skulle ju bort så jag ordnade barnvakt med farmor (Liten överlycklig) och fantiserade om vad jag skulle välja på menyn. En kväll med (vad man kunde förvänta) fantastisk mat, vänner och överlycklig Liten hemma med mysig barnvakt, vilket upplägg för en fredagskväll. Så kom vinterkräk och tog födelsedagsbarnet, stackars människa. Och där står man och känner sig lite som en vissen tulpan med fixad barnvakt och allt. Då vill man gärna fundera en stund innan man bokar av barnvakten, särskilt när man vet att samtliga tre, både jag, Liten och farmor skulle bli besvikna.

Entre A: -Alice har ju haft premiär... Det finns biljetter här ser jag...

Men tanke på att jag grinade när jag såg trailern till den här filmen för ett par veckor sen, är det kanske inte jättesvårt att räkna ut vad som följde på hans briljanta inpass.

Så nu har jag sett Alice. Det kommer inget enormt orerande och prisande inlägg om filmen nu. Men det är för att förväntningarna var enorma. För att Burton och många av skådisarna med rätta kan bära de förväntningarna och leva upp till dem, för att 3D visat sig vara magiskt och framförallt för att Alice i underlandet är ett litterärt mästerverk, för att uttrycka sig lagom sparsmakat. Om man lägger ihop det som är Burton med storyn i Alice, blir det ganska tydligt vad det är för film vi kommer att få se. Att Burton skulle ta fasta på surrealismen och skapa ett äventyr var ganska väntat, och han gör det bra. Det är vackert, underligt och roligt. Man har snickrat ganska friskt med storyn och lagt till en ramberättelse, något jag ofta annars störs av, men här känns det inte som att det är snickrandet i sig som är problemet. Jag tror problemet, om man nu ska uttrycka sig så, är själva Alice.

Det som gör Alice så speciell och särskild, är så mycket mer än än det surrealistiska och själva äventyret. Alice är ett språkligt experiment, helt unik i sin tid och i sitt sammanhang. Det finns de som ser Alice som en föregångare till riktigt stora modernistiska verk, som Joyces Odysseus, men publicerad flera decennier tidigare och på sätt och vis radikalare i sin form. Men min poäng är att experimentet i Alice, det som gör den så stor, är just ett språkligt sådant och berättelsen är därmed så beroende av sin text, själva skriften. Även om språket finns där glimtvis i filmen, framförallt Depp har ett par tre stunder då då språket och främst nonsenstalet kommer fram. Men det räcker inte och det når inte fram och det stör mig, när jag vet att det finns där, egentligen. Språket, så som det används av Carroll, måste läsas och ses. Hjärnan hinner inte med att tolka eller uppfatta de många betydelsenivåerna, man måste se orden, man måste se dess placering på sidan och man måste se stavningen för att ha en chans. Texten och språket i Alice i underlandet är så fruktansvärt genomtänkt, mångtydig, intelligent och undflyende, kanske egentligen omöjlig att göra rättvisa på film.

Men hade jag inte ägnat timmar åt att läsa Alice, gräva runt, diskutera, böka och läsa andra som läst och funderat kring Alice, då hade jag nog bara sagt att jag varit med om ett fantastiskt äventyr i kväll.
Ett vackert, underligt, absurt och underbart äventyr. Jag kan inte annat än älska något som kan se ut såhär och nog kan han berätta en historia, han Burton.

Counterstrikeänka

Jag har ingen direkt bra förklaring till detta, men så fort jag blir lämnad ensam hemma (som i resten-av-familjen-ska-åka-bort-över-helgen-ensam), får jag ett enormt behov av att städa. Jag behöver inte städa hela huset, det kan räcka med att städa spisen, torka av och damsuga lite. Men det slår alltid in och det har gjort det sen jag var liten (nja, tonåring i alla fall). Så fort mina föräldrar skulle resa bort över helgen satte jag igång att städa, framförallt köket. Inte så att köket var ostädat värre än lite vardagsdisk... men städa kan man ju alltid göra i alla fall. Precis som att plugga, man kan alltid plugga lite till. Man kan alltid trappa upp städningen, från torka bänkar till städa spisen till torka ur lådor till städa ur skåp till skura ugnen, ja ni fattar. Man kan alltid levela upp, städning går alltid att uppdatera, så att säga. Det roliga är att jag i stunden också är omedveten om att jag gör det. Inte så att jag sen vaknar ur någon slags dimma för att inse att någon städat, men först efter en stund, när dammet lagt sig efter den som åkt och allting helt plötsligt står still, då inser jag att jag gjort det igen.

Som nyss. A är på väg till ett lan i Särna med sina 30+polare (30+ är ett gaming community). Han har röjt runt lagom yrt hela morgonen (tillräckligt stressad att jag till och med blev betrodd att hjälpa honom med sladdarna, när jag kom tillbaka efter att ha lämnat Liten på dagis) och packat ned all sin datautrustning. I takt med att pinal efter pinal blir inpackad i bilen sträcker jag mig efter damsugaren, den är ju ändå framme! (man måste damsuga datorn ordentligt - den går en millisekund snabbare då, och man vill ju skjuta först...). Så, väl nere bland sladdarna under skrivbordet är det så nära till hands att bara dra ett tag eller två med damsugaren. Så får man syn på några smulor en bit bort och så...-Hej då älskling, kör försiktigt! och den där listen också... Helt plötsligt ringer A, ber mig komma ut med kudden han glömde. När jag då svarar -Jag måste bara torka av lite här, då först inser jag att jag halv 10 på morgonen står och petar bort skit i springorna i köksfläkten och gnuggar med en svamp. Då först, inser jag det något maniska i situationen.

När man skriver ut det så här i text, ja då är det kanske inte så svårt att förklara längre, det där behovet. Om man ska psykologisera vill säga. Nej, det är ganska uppenbart att det där med separation, hur odramatisk den än är, sätter igång något...städrelaterat i mig. Men så lägger sig dammet och det blir tyst. Då är det bra skönt, med eller utan städbehov.

Åh, jag kommer sakna dig älskling! Och bli så glad när du ringer och berättar om era hyss, och så glad att se dig när du kommer hem! Men åh, vad det är skönt nu när dammet lagt sig, och det är bara jag som hörs här, att vara counterstrikeänka för en helg.

torsdag 4 mars 2010

Musik en förmiddag

Har lite svårt att koncentrera mig med detta i bakgrunden:

Strunta i tjejen som hoppar runt, och kolla upp bandet istället om du inte redan gjort. Tips. Amadou och Mariam. Man kommer av sig. Man vill bara dansa. Vill ha live. Nu.

onsdag 3 mars 2010

Dokusåpa och misshandel

Jag zappar förbi den nya såpan på fyran, om par som tävlar om att få driva ett bed n' breakfast i Italien i ett år. Drömmen om Italien heter det tydligen. Jag fastnar för att jag tycker att den ena deltagaren liknar en klasskompis jag hade i mellanstadiet. Samma namn till och med. Det måste ju vara han! inser jag och hänger kvar en stund till. Det här är inte ett inlägg om såpan, det är ett inlägg om illamåendet och raseriet som steg då kvinnan i paret förklarade att hon inte oroade sig för sin dotter, som de lämnade hemma hos hennes mormorsmor, fast hon hade förstås en klump i magen.

Att de lämnat sitt barn hemma berättas i deras "presentationsfilm", man får se klipp hemifrån Sverige, vad de jobbar med, ja ni vet hur det funkar. De har alltså lämnat sitt barn, hemma. Av bilderna att döma är det här ett barn på kanske strax över sex månader. Hon ställer sig precis vingligt upp från liggande om man drar henne lätt i händerna på skötbordet. De har lämnat henne med mormorsmor. Mamman känner sig inte orolig, men hon har en klump i magen. Kanske sex månader, definitivt inte ett år. Hemma driver de en telemarketingfirma tror jag de sa. De har lämnat henne hemma för att (få) vara med i en dokusåpa på TVfyra.

Jag vet inte vad jag ska säga. Var börjar man?

För det första är det här är inget barn som av nöden måste separeras från sina föräldrar. Det här är inget barn som är tillräckligt gammalt att det kan förstå konceptet av att hennes föräldrar är på en annan plats och kommer tillbaka inom en viss framtid. Det här är inget barn som kan uttrycka sin åsikt mer än i ren känslomässig protest i stunden. Det här är inte ett barn vars språkcentra är så pass utvecklat att hon kan förstå ett verbaliserat sammanhang eller en orsaksförklaring, som precis börjat greppa en tidmässig kausal ordningsföljd, att en händelse kan följa på en annan. Det här är inte ett barn vars minnesfunktion är så pass utvecklat att hon kan förhålla sig till minnet av sina föräldrar som en konkret och varaktig inre representation över tid.

Det finns för det andra inga omständigheter som tvingar fram den här separationen, av vad vi får veta i programmet. De driver eget företag, framgångsrikt, hävdar speakern. Det är inte en desperat åtgärd. Det som finns, är en möjlighet att få driva ett b n' b i Italien, och en dröm om att leva där året runt i framtiden. Det finns en möjlighet att vara med i TV. Och det råkar finnas ett sex månader gammalt barn.

Man måste ha skrikit nej och protesterat fysiskt om man ska kunna hävda våldtäkt. Man måste kunna visa upp tydliga bevis på våld på sin kropp eller i sin själ för att kunna kalla det för misshandel. Det här barnet kan inte säga nej, hon kan inte protestera. Hon får kanske inga fysiska men, men kommer heller aldrig kunna hävda själsliga men kopplade till den här handlingen rättsligt.

Konventionen om barnets rättigheter är inte lagstadgad i Sverige, men ratificerad sedan 20 år. Konventionen säger att i alla beslut som rör barnet skall barnets bästa alltid sättas främst. "Barnets bästa" är ett svårdefinierat begrepp. Nästintill omöjligt. Men själva konceptet är inte obegripligt. Att det inte är ett definitivt begrepp tvingar fram en medvetenhet och ett ifrågasättande av de val vi gör. "Barnets bästa" är något vi som föräldrar och vuxna får leta efter, vända och vrida för att komma fram till och aktivt söka definiera i varje situation.

Barnet utvecklas genom samspel med sina omvårdnadspersoner. De personerna behöver inte nödvändigtvis vara de biologiska föräldrarna, de behöver inte vara så många som två och de kan vara fler än så. Men den relationen är de facto livsviktig och unik, den är otroligt stark i sin potential men fruktansvärt skör i sin singularitet. Ett barn kan skapa nya band till nya omvårdnadspersoner, det är det lilla barnets enda chans till överlevnad, men det gör inte en omvårdnadsperson utbytbar, framförallt inte för ett sex månaders gammalt barn. Är det det den där klumpen i magen hon ändå nämner handlar om? Att hon innerst inne har en känsla av att hennes barns behov av henne själv är stort, för att inte säga monumentalt och att hon just hivat ut sitt barns bästa med badvattnet?

Men det här handlar inte om att skapa nya band för sin överlevnad. Det här handlar om två omvårdnadspersoners chans att få vinna en tävling om ett b n' b, om chansen att få vara med i TV, och ett barn som är så litet att hon inte kan protestera, eller själv hävda sin rätt till sina föräldrar. Ett barn vars rättigheter och vars "bästa" ingen talar för eller upprätthåller.

Jag kan inte avsluta det här på något bra sätt som inte innehåller ordet "vidrigt", så jag slutar bara.

tisdag 2 mars 2010

Extrem sömnskuld

Lider av extrem sömnskuld, som jag vägrar betala tillbaka. Jag är på väg, varenda kväll, när det är dags för Liten att sova, men så blir det liksom inte av. Jag ligger kvar i soffan och tröttheten går över i bekväm dåsighet för att förbytas i bara rent och skärt vakentillstånd när jag väl lagt mig i sängen. Sen ligger man där och funderar på hur trött man egentligen är. Och varje dag blir skulden större, värre och mer av i största allmänhet. Det värsta är att det heller inte går att sjusova ett dygn och sen är det bra. Nej, man måste skärpa sig, man måste gå och lägga sig i tid, sova regelbundet och relativt ostört sina (nio i mitt fall) timmar per natt, och hålla på så ett tag. Då, först då, jämnar det ut sig.

Sömnskuld ger mig dålig inspiration. Sömnskuld sätter propp i hålet. Gå och lägg dig människa, nu! Gör det bara!

Dagens hits:
1. Köpt nya skor. Kommer slippa kalla, tunna, skinnkängor i snöslasket, som blir fuktiga i sulan efter en timme och kyler ner en underifrån, bokstavligen. Jag/vädret 1-0.
2. Jag har fått mina gamla vinterkängor sålda, nästan oanvända men för små. De kostade en förmögenhet, och jag fick det pris jag begärde, hurra.

Dagens lows:
1. Har försökt övertyga en universitetsgubbe om att jag skulle få läsa ett annat huvudämne inom ett masterprogram än vad programmet erbjuder. Fick nobben, rakt av innan jag ens satt in kavalleriet. Surt.
2. Har lyckats tappa min IPod i trappan på väg ut ur biblioteket. Den gled mellan trappstegen och singlade ner i stengolvet under, 10 meter ner. Min IPod hette Kräket. -Hej då Kräket.
3. Jag har sålt mina vinterkängor! De var i och för sig för små, men de snyggaste förbannade kängorna i världen. Och de kostade en förmögenhet och finns inte att köpa länge, de har gjort om modellen. Skit, jag kommer aldrig få ha de där kängorna mer! Även fast jag inte kunde ha dem från början... jaja, jag vet, men jag kunde titta på dem och låtsas att jag kunde ha dem! Vafan, mina skor?!